nominerade-guldtuben_utan_text

Oop, i did it again!

Vad /iar 65-åriga män och tonåriga Yoiåtubers gemensamt? Plaza Kvinnas krönikör Andreas Jakobsson tittar närmare på vårt enorma bekräftelsebehov – som ibland kan ta sig obehagliga uttryck.

JAG GJORDE DET IGEN. Gick på någon jävla föreställning med ungarna. Det var för deras skull. Man bor i Paris och vill ge ungarna kultur. Och framför allt vill man visa andra föräldrar att man ger ungarna kultur. För om sanningen ska fram: du kan ta ut hur många pappadagar du vill, bygga lego och göra utflykter i parken med drakflygning och obskyra rollspel som aldrig tar slut – men om du inte, åtminstone ett par gånger om året, ger dina barn en fullständigt absurd marionettföreställning med en tjock, fransk bog så är du en dålig farsa. Punkt slut.
Det som jag uppmärksammade extra mycket den här gången var att marionetteater är en vit grej. Och nu snackar jag vit grej som i camping, plocka frukt, ironiska tatueringar, Halloween och hummus. En uteslutande vit grej.

 

1200-7h-banner-sisi-02-2016
sexiga underkläder

Jag funderade på samma sak för ett par veckor sedan efter att ha varit på en hårdrockstributekonsert. Av drygt 300 människor som stod och sjöng med till Scorpions-covers såg jag en enda arab och en afrikansk tjej med 18 piercingar i ögonbrynet. Och det är ju inte så att det direkt fattas folk med invandrarbakgrund här i förorten. I min ena sons klass är de 28 ungar som talar tolv olika språk. Alltså de pratar franska också. Shit. Annars hade det ju varit asjobbigt att vara lärare.
Nä, hårdrockstribute och marionetteater är en fransk grej i allmänhet och en vit grej i synnerhet. Och en väldigt konstig grej för all annan mänsklighet.
Nästa vecka ska jag på konsert eftersom min svägerska och ett antal andra tjejkompisar sjunger i en kör. Jag var där förra året också på grund av att min fru och barnen ville gå och … äsch. Jag hade inget val helt enkelt. Ibland har man bara inte det. Man ska inte försöka komma med bortförklaringar till sådana beslut. Det handlar om så många olika nivåer av skuld, makt, ångest, sex, samvete, moral etc. Jag var där helt enkelt. Och det var en så surrealistisk upplevelse att jag bara måste göra det igen. Lite som att titta på porr eller stanna kvar och betrakta någon som skadats i en bilolvcka. Det är dumt och onödigt och allt det där som du redan vet. Men ändå …
Nu när jag tänker efter kan man nog jämföra min svägerskas konsert med en blandning av en dålig porrfilm och en bilolycka. Det ger liksom själva sinnesstämningen. Det där spännande men smutsiga och fula blandat med ren jävla chock.
Kören består av ett antal kvinnor och män i fyrtio års åldern som gillar att sjunga. Bara där borde det ringa en varningsklocka. Att gilla att sjunga är väldigt sällan ett kvitto på kvalitet. Sången blir som en gruppterapi där körledaren dessutom råkar vara en svart version av en kulturtant. Ytterst intressant rent visuellt kan jag lova. Grundtanken är att kulturtanten ska ge kördeltagarna självförtroende. Problemet är bara att hon har gett dem så mycket själv¬förtroende att de får för sig att ge konserter som alla vänner och familje¬medlemmar måste gå på och självfallet förhålla sig extremt positiva till. Annars kan allt det där rämna igen. Självförtroendet. Och det vill ju inte familjemedlemmarna ha på sitt samvete.
Men om jag ska vara helt ärlig så är inte själva sången problemet (även om det är mindre plågsamt när en full människa sjunger falskt på en fest än när en nervös, svettig, skakande och rödsvullen fyrtioåring med en strålkastare i ansiktet gör det). Den stora behållningen, ur ett komiskt perspektiv, är teatergruppen som kör små blandade scener mellan låtarna. Nivån är ungefär densamma. Vi snackar alltså om en grupp kvinnor och män som gillar att spela teater och gärna vill vara någon annan för en stund. Kulturtanten är såklart ledare även för teatergruppen. Man skulle kunna säga att hon kan det mesta inom kultur.Teatergruppen kör uteslutande scener som de själva har skrivit, vilket ofta resulterar i att man som publik inte riktigt vet när scenen är slut. Eller ens när den börjar. Och däremellan: kaos. Ett fantastiskt virrvarr av 15-åriga tjejer med bekräftelsebehov och 65-åriga gubbar med … bekräftels^behov. Och en smula mindre talang än tjejerna.
Jag inser självfallet hur raljerande och cynisk den här texten kan uppfattas. Och det är liksom meningen. För den komiska effektens skull. Men min lite allvarligare poäng är att vi i dagens samhälle tvunget måste visa upp oss för att få någon sorts bekräftelse. Vi hånar fjortisarna som ger ut sminktips på Youtube men står samtidigt på scen i en gammal gympasal inför sjuttio uttråkade åskådare och sjunger någon afrikansk låt tillsammans med tio rödklädda och fullständigt talanglösa fyrtioåringar som klappar konstiga rytmer på knäna. I otakt. Det räcker inte med att sjunga The Final Countdown framför spegeln eller spela rollspel med en teatergrupp i källaren till Folkets hus eller vråla falskt i en kör så att lungorna spricker bara för att må lite bättre. Det måste till en konsert. En pjäs. En video. Något jävla uppträdande inför en publik. Annars är det som om det inte har hänt. Bekräftelsen kan aldrig vara inom dig. Det räcker inte. Det är svårt, så oerhört svårt, att vara nöjd med något du gjort i tysthet, om ingen annan är där. För om ett träd faller i skogen och ingen hör det, ger det då ifrån sig något ljud? ■

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *